Historisk bakgrund: I slutet av 800-talet koloniserades Island av ett stort antal missnöjda norska släkter som inte ville leva under den rådande kungen Harald Hårfagre i Norge. Ett samhälle formades, där en fantastisk litterär ådra med tiden skulle bildas.
På Island uppkom ett samhälle där allt byggde på släktskap, släktgemenskap och familjetillhörighet. Släkten var det som gav dig identitet och familjenamnet var heligt, oavsett vilken ätt du än hörde till. Släktens betydelse var med andra ord livsavgörande och i stort sett det enda som räknades som statussymbol. Det var med familjens hjälp tvister löstes, på fredligt vis eller med hjälp av våld, eftersom alltinget, den lagstiftande myndighet man hade, inte avgjorde konflikter av någon art. Efter några särskilt långdragna och splittrande släktfejder, delades Island mellan två större ätter och det var därmed inget större problem för den norske kungen att erövra landet runt år 1262.
Den starka känslan av familjens betydelse gjorde att islänningarna i en muntlig berättartradition bevarade alla förfädernas många och långa historier och dikter.
Mest förekommande ibland alla de många myter och sagor som finns bevarade från den här tiden är de s.k. släktsagorna, eller ättesagorna. De brukar handla om släktfejder, de inblandade människornas liv och leverne och olika konflikter som ibland kan sträcka sig över generationer och ofta ha blodiga utgångar.
Inspiration till dessa sagor togs från alla de kulturella influenser sjöfarare och handelsmän tog med sig hem ifrån plundringståg och handelsutbyten med andra länder söderut. Den nordiska mytologin ersattes gradvis av den kristna tron, på ett rätt odramatiskt och oblodigt vis.
Kännetecken för denna litterära yttring:
Innehållets textuella utformning i fråga om ordval och meningslängd i dessa berättelser präglas av en avsiktlig och medveten ordknapphet och en återhållsamhet när det gäller att beskriva personer, händelser eller förhållanden. Ofta inleds sagan med orden ”Torvald var en man.” Inte särskilt smyckande eller målande beskrivning. Detsamma gäller beskrivningar av händelseförlopp, där till exempel någon dödar någon annan, vilket är mer regel än undantag i de här sammanhangen. Sällan lägger man ut texten och bryr sig om detaljer, utan konstaterar kallt och torrt vad som hände, vem som gjorde det och sedan är det inte mer med det.
Däremot finns det en förkärlek för detaljrikedom när det gäller att beskriva och förklara släktförhållanden och geografiska platser. Detta kan vevas sida upp och sida ner, son till den, som var far till den osv. Detta för att man dels skulle öka trovärdigheten i berättandet, som emellanåt kunde bli något tillspetsat och en smula överdrivet, men också för att lättare komma ihåg historien som sådan, då man inte skrev ned något utan förde legenden vidare muntligen.
Drag av sanndrömmeri och tron på ödet eller övernaturliga ting, är en vanlig ingrediens i de här sammanhangen. Ofta visualiserar/drömmer någon om att något (oftast hemskt och blodigt) ska inträffa och sedan händer det. I kontrast till allt det verkliga, kan det här kanske göra historien mer underhållande eller mer minnesvärd, åsikterna går isär om detta elements funktion.
Ett visst mått av svart humor brukar också förekomma i dessa ättesagor. Ofta är det frågan om underdrifter eller rena slapstickliknande skämt, levererade i den torraste möjliga form som kan tänkas. Som exempel kan nämnas när någon kommer gående med en blodig yxa och när han får frågan om vad han har gjort, svarar:
– Jag har botat din herre för hans ryggvärk.
Den klentrogne frågaren misstror av förklarliga skäl detta och säger:
– Det menar du nog inget väl med. Du har säkert dräpt honom.
Varpå den anklagade kort svarar:
– Det har jag.
En annan vanlig faktor i de här sammanhangen är det nyss nämnda aktuella våldstemat. Det måste förekomma för att man kan säga sig ta del av en genuin isländsk ättesaga. Ofta är det långa och blodiga strider och slag där massor av folk stryker med på så brutala vis som möjligt. Det kan även röra sig om enstaka våldsdåd, som i exemplet ovan.
Temat om hämnd och att hämnas är ett annat genomgående, och närbesläktat tema. Ofta gäller det en hederssak, ett övertramp gentemot en annan släkt som man legat i fejd med sedan längre tillbaka än vad någon inblandad kan minnas. Ära, stolthet, mod och heder sätter tonen för de urgamla fejderna och hämnd är det största och flitigast förekommande ledordet.
Några av de mest kända isländska sagorna är Hravnkel Frösgodes Saga och Njals Saga. Känd i sammanhanget är också Gunnlaug Ormstungas Saga, men den avviker nämnvärt från ovan beskrivna karaktäristik.