Jean-Baptiste Poquelin föddes 1622 i Paris. Han lär ha bedrivit juridiska studier ihop med humanistiska studier vid en ansedd läroanstalt.
Vid 21 års ålder blev han skådespelare och antog namnet Molière. Sina första lärorika år tillbringade han i Paris och reste därefter under lång tid omkring på landsorten. Under dessa år började han skriva egna pjäser som till att börja med bestod av komiska farser, som landsortspubliken uppskattade. Det var dock tillbaka i Paris som Molière började sätta upp pjäser, skriva av honom själv. De löjliga pretiöserna, som av författaren var menad som ett oförargligt skämt, fick hård kritik av människor i de högre klasserna, som tog illa vid sig av satiren i pjäsen. Stycket väckte hursomhelst uppmärksamhet och blev en framgång. Fler pjäser rönte än mer framgång och berömmelse, till och med från den mäktige konungen, vilket var en förmån som i framtiden skulle visa sig komma väl till pass.
Molière hade redan gjort sig impopulär hos den snofsiga societeten med sin första pjäs, och saken blev inte bättre när han skrev pjäsen Äktenskapsskolan, som visserligen inte gick till angrepp mot den grupp han attackerat innan, men som visade förakt för alla påhittade regler och krav samhället präglades av.
Dock fick Molière helt nya fiender sällad till den skara som redan fanns, efter att ha skrivit komedin Tartuffe, och då främst ifrån kyrkligt håll. Kung Ludvig gav efter några år tillstånd till även offentligt uppförande av pjäsen – som innan endast spelats inför hovet – men kyrkans män hade för evigt ett horn i sidan till pjäsförfattaren, då han driver hejdlöst med tro, religiösa figurer och hyckleri i Tartuffe. Efter Molière avlidit ( på scenen mitt uppe i en scen som huvudrollsinnehavare i en av sina pjäser) var det först genom långa och enträgna förhandlingar med kung Ludvig XIV som Molières kropp fick föras till vila i av kyrkan vigd jord.
I Tartufffe utgörs de bärande rollerna av Orgon, en förmögen man från medelklassen, gift med sin fru Elmire, som är hans andra fru, efter ett tidigare, havererat äktenskap. Från detta äktenskap har han tidigare sonen Damis och en dotter, Mariane. Hon är kär i en yngling vid namn Valére och de båda vill gifta sig, men Orgon har av Tartuffe gudligenhet och förträfflighet blivit så förblindad, så han hindrar detta från att ske och vill få Mariane att äkta Tartuffe istället. Mariane vägrar förstås att gå med på sin fars planer.
I den tredje akten får man klart för sig vad den så förmodat felfrie Tartuffe är för en figur, då han visar sitt rätta jag, som är långt ifrån den gudaktiga, kyrklige praktexemplar till person alla, han själv inräknat, utgett sig för att vara. Orgon svävar dock fortfarande i förvissningen om att Tartuffe är en ärofull man utan brister och fel, och reagerar med ilska när det påtalas för honom hur Tartuffe verkligen är, när inte Orgon ser eller hör honom.
Så småningom får ändå Orgon klart för sig vad det är för en skojare han har i sitt hus, när Tartuffe försöker förföra Orgons hustru Elmire, och raskt bestäms det att Tartuffe ska ut. Men denne svarar då kallblodigt:
”Det är inte jag men ni, just ni, min värdige herre, som huset lämna skall”.
Tartuffe syftar på det gåvobrev som Orgon tidigare, under falska förevändningar, gett till Tartuffe, ihop med annan känslig information på dokument som nu är i den förträfflige Tartuffes händer.
Det hela tar en ändelse med en rätt abrupt stil. Den officer som tillkallats för att omhänderta Orgon, tar istället med sig Tartuffe och sätter honom i fängelse, eftersom det tydligen har kommit till kungens (!) kännedom om vad Tartuffe sysslar med. Den onde får sitt straff och Orgon med familj är evigt tacksamma för den gode konungens förtjänst. Antagligen ville Molière göra kungen till hjälten i historien, som tack för allt beskydd han åtnjutit under sin tid som kontroversiell pjäsförfattare.
Benämningen på den här formen avöverraskande, osannolika och helt oväntade händelser i slutet av ett skådespel brukar kallas för ”Deus Ex Machina” (Latin för ”Gud ur maskinen”). Själva uttrycket har fått en lite annorlunda betydelse idag och avser numera alla händelser som infaller på ett oförklarligt sätt och räddar en till synes hopplös situation. Ursprunget finns i Antikens skådespel, där man i utvalda situationer lät en av de grekiska gudarna plötlsligt och oväntat dyka upp och lösa något som verkade omöjligt att lösa.
